REPORTAGE 1988:
Policarpa, befriat område i Bogota
Av Dick Emanuelsson —
BOGOTA / 1988-03-01 / På Långfredagen den 8 april 1966 ockuperades den sista markbiten. Operationen tog bara 16 av de beräknade 45 minuterna. Efter någon timme kom pansarbilarna, kavalleriet och våldsapparaten för att bränna ned och jämna `husen´ med marken.

– Men vi var beredda, säger Mario Upegui. Efter tre timmars strider, tre döda och 150 sårade, drog sig ordningsmakten tillbaka. Sedan dess har de inte vågat sig in i bostadsområdet många gånger.
Historien om Policarpa Salavarrieta är historien om människor som varit och är beredda att ge sina liv för en värdig bostad.
I spetsen för markockupationen 1961 och barrions, områdets motor, stod då som nu Mario Upegui. I dag är han kommunistiskt kommunalråd i huvudstaden Bogotá.
![]() |
| 1961 inleddes kampen för en bostad och på Långfredagen 1966 kom polis och kavalleri och försökte stoppa invånarna som gjorde motstånd. |
Doktor i Markockupation
Hans titel, ”Doktor i Markockupationen”, är han mycket stolt över.
På en rundvandring med honom i mönsterområdet, hälsas han INTE som brukligt är i Latinamerika, med ”Como está señor”, hur mår herrn, utan med ”cómo está COMPAÑERO”, hur är läget kamrat. Det är ett resultat av Mario och Colombias kommunistpartis enträgna och komplicerade arbete under barrions 27-åriga existens. Samtidigt är det ett bra betyg på det utförda politiska arbetet i Policarpa.
Området ockuperades 1961 av bostadslösa utan tak. De såg ingen annan utväg än att ockupera marken för att där uppföra sina hus.
– Vi har all samhällelig service som t ex asfalterade gator, el, vatten, skola och ett kulturpalats. Vi har till och med skänkt en bit mark till regionens fackförening, berättar Mario under vår rundtur.
Med stolthet visar han upp en modell av det kommande skolbygget i området.
– Det skall bli en grundskola och gymnasium i fem våningar.
– Genom vårt arbete i El Concejo, kommunstyrelsen/fullmäktige, har vi lyckats utverka 200 miljoner pesos till bygget som du bara kan se grunden av i dag, säger Mario och bokstavligen smeker de grova armeringsjärnen som skall utgöra grunden för skolan.
Krävde skola, fick en polisstation.
Kampen för undervisning i området har en alldeles speciell historia.
– 1964 byggde kommunen en polisstation ”åt oss”. Vi behövde naturligtvis allt utom just en polisstation. säger Mario och småskrattar när han fortsätter berättelsen.
– Efter att vi organiserat alla föräldrar i bostadsområdet, beslöt vi oss för att en natt slå till. Medan en grupp förde väsen, gick polisen ut för att se vad som stod på. Då slog vi till och helt sonika tog vi över polisstationen som vi gjorde om till en skola för våra barn i området. Medan de makthavande ansåg att vi behövde en polisstation, menade vi att det mest humanistiska skulle vara en skola. Och så blev det.
Men det har inte alltid varit lika lätt. Åren efter ockupationen bevakades bostadsområdet dag och natt av polis och militär.

Farlig missbedömning
– Vi fick ta in byggnadsmaterialet i smyg. Bit för bit byggde vi upp området. Sista biten mark ockuperade vi långfredagen den 8 april 1966. Vi valde detta datum eftersom vi trodde att ordningsmakten skulle respektera den religiösa högtidsdagen.
Men det var en missbedömning.
– På rekordtid uppförde vi inte mindre än 257 `ranchitos´, små enkla hus i trä eller kartong. Efter en kort tid kom ordningsmakten, mer beväpnad än tidigare. Den bestod av tanks, kavalleri och beväpnade poliser. Men vi gjorde motstånd.
– Under tre timmar varade slaget, berättar Mario.
– För att bekämpa kavalleriet hade vi förberett oss med facklor. När hästarna kom, tände vi facklorna vilket skrämde bort hästarna. När poliserna började kasta och skjuta tårgasen, var vi förberedda med trasor och andra kemikalier. Tårgasgranaterna kastade vi tillbaka mot poliserna.
– Kvinnorna deltog även de i striden. De hade kokat stora baljor med hett vatten som de från andra våningen i sina hus kastade över de attackerande poliserna. Barnen sköt med slangbellor och några kamrater hade också eldvapen som de använde när angriparna öppnade eld med skarpa skott mot oss.
![]() |
| Långfredagen 1966. Motståndaren var mäktig, men besegrades av de beslutsamma invånarna under ledning av det colombianska kommunistpartiets bostadsorganisation PROVIVIENDA. FOTO: VOZ. |
Många offer i strid mot polis
Trots den religiösa högtidsdagen tog inte ordningsmakten någon hänsyn eller notis. Men invånarna i Policarpa hade också förberett sig på denna utgång.
– Vi hade organiserat en press-, sjukvårds- och solidaritetskommitté, säger Mario. Efter en kort stund visste hela Bogotá och Colombia vad som pågick i Policarpa. Arbetare från hela Bogotá och invånare i andra fattigområden kom och deltog i striden för att tvinga ut poliserna, som gick hänsynslöst fram.
– Efter tre timmars strider insåg polisen att slaget var förlorat, att vi inte skulle ge oss mer än att de skulle vara tvungna att döda oss alla.
Men slaget lämnade ett bittert saldo. Tre personer, varav två små barn som kvävts ihjäl av tårgasen och en yngling som fått en dödlig kula, hade dödats.
Etthundrafemtio personer, många av dem hade tre till fyra kulor i sig, låg sårade. Hundra kamrater fängslades och tio kvinnor fick missfall på grund av polisernas ursinniga attacker. Dessutom hade 200 hus jämnats vid marken.
– Det kom att dröja flera år innan polisen vågade sig tillbaka, säger Mario. Vi utnyttjade detta med att förstärka de befintliga husen med cement och tegel så att de inte lika lätt skulle raseras av kommande attacker.
Demonstrationer möttes av kulor
När parlamentsledamoten från Union Patriotica UP (Patriotiska Unionen) Jaime Pardo Leal mördades förra året (1987), genomförde invånare i Policarpa protestdemonstrationer mot mordet och mot general Samudio, försvarsminister och den skyldige, enligt alla vittnesmål för mordet. Då slog de väpnade styrkorna till och sköt skarpt in i bostadsområdet. Två personer mördades och ett 40-tal sårades av kulorna.
– Det är sådant som man tyvärr måste räkna med. Folkets ursinne mot de väpnade styrkorna vid mordet hade ingen gräns. Den politiska medvetenheten, organiseringen och partiets inflytande i området, skapar faktiskt förutsättningar för att antalet döda och sårade inte blir större, säger Mario.
![]() |
| Två bilder från militariseringen av Bogota när UP:s vice generalsekreterare José Antequera mördades den 3 mars 1988. FOTO: DICK EMANUELSSON |
Men 1987 hade också glädjeämnen med sig.
– Efter mer än 25 års kamp fick vi 1987 den juridiska rätten till våra hus och vårt område. Eftersom vi är belägna bara tio kvarter från regeringspalatset, Plaza Bolivar och den stora katedralen, har det varit en hård och enveten kamp vi fört för vår juridiska rätt.
– Vi har presenterat vår stadsplan och till slut har de tvingats erkänna vår juridiska status. Det visar att kamp lönar sig, slutar Mario Upegui, motor i mönsterförorten Policarpa Salavarrieta i Bogotá.






