Av Mirco Casale, ”Ahi les va”
Om vi talade om fotboll vore det som om Washington ansåg att det är en enorm framgång att gå från att varje år förlora med 9-1 till att förlora med 8-2.
130 länder röstade för att göra slut på den blockad som USA har infört mot Kuba sedan decennier tillbaka. Det vill säga drygt två tredjedelar av FN:s medlemsländer. Mot resolutionen röstade 17 länder, medan 25 nationer avstod och ytterligare 21 inte röstade.
Omröstningen föregicks av stunder av maximal spänning, som när Kubas utrikesminister under debattens första dag konfronterade den amerikanska representanten, som nästan var på väg att ringa Kapten Amerika för att bli räddad.
Michael Walsh, USA:s FN-representant:
”Well, we know where it went and today we are here to share it to the world”.
Bruno Rodriguez, Kubas utrikesminister:
– Respectfully, I request that you fulfill this rule, and right immediately”.
Michael Walsh, USA:s FN-representant:
”Back up, back up, ambassador. Back away. This isn’t Havana”.
Bruno Rodriguez, Kubas utrikesminister:
– Jag begär att ni kallar USA:s ständiga representant till ordningen, som inte bara ljuger på ett grovt och överlägset sätt.
– Herr Walsh, ni ljuger igen. Jag önskar er bättre resultat i era framtida politiska uppdrag. I Nationella säkerhetsrådet och här i FN är era resultat mycket magra.
BORTOM DET ÖGONBLICK då Michael Walsh fick darrande ben, och det trots att han kände sig som hemmaplan, analyseras alltid resultatet av dessa omröstningar med förstoringsglas. Som vi sade i början var resultatet brett till fördel för Havannas hållning, och bara en tredjedel av medlemsländerna antingen uteblev, avstod eller röstade emot.
Som väntat fanns USA bland de 17 nej-rösterna, tillsammans med sitt `hangarfartyg´ som kallar sig Israel. De som redan hade röstat så förra året röstade också på samma sätt: Argentina, Paraguay, Ungern, Nordmakedonien och Ukraina.
Under 2026 gick också medlemmar eller aspiranter i Europeiska unionen över till Imperiets mörka sida, som Slovenien, Litauen, Tjeckien och Bosnien.
Marocko var det enda landet i hela Afrika (för dess stöd till befrielserörelsen Polisario i Södra Sahara, övers. anm.) som röstade mot Kuba, och Förenade Arabemiraten gjorde det sällskap i rollen som arabiska nationer som röstar som om de vore israeliska.
OCH SLUTLIGEN SAKNADES INTE en handfull latinamerikanska och karibiska regeringar, entusiastiska `trumpister´, som ändrade sin historiska röst: Trinidad och Tobago, Costa Rica, Ecuador och Colombia.
Bland länderna som lade ner sin röst fanns också många EU-medlemmar, däribland Tyskland, Polen och Italien, gulfländer som Bahrain och Qatar, och flera länder i Latinamerika och Karibien, som Chile, Peru, Haiti, Honduras och Dominikanska republiken.
Bland de frånvarande – de som enligt uppgift gick på toaletten precis vid röstningstillfället – är det värt att nämna Bolivia, Guatemala och El Salvador.
För övrigt är det bra att klargöra att Venezuela, trots vissa påståenden, inte uteblev från omröstningen. Sedan 2017 hindrar Washingtons illegitima sanktioner Caracas från att betala sina avgifter som FN-medlem, och därför har organisationen fråntagit landet rösträtten. Trots detta följdes omröstningen med stort intresse i landet och sändes till och med live i den venezuelanska huvudstadens stadshus, med stor publik, bland dem kubansk diplomatisk personal för övrigt.
HUR SOM HELST ÄR DET som vissa försöker sälja som ett nedslående resultat för Havanna och en diplomatisk framgång för Washington inget annat än en spegling av den nivå av översitteri som Trump-administrationen har nått. Det är inte så att tidigare amerikanska regeringar inte pressade olika länder när de skulle vrida röster till sin fördel i frågan om blockaden mot Kuba eller andra frågor, men det som setts dessa dagar är en annan nivå.
Det är ingen slump att praktiskt taget alla latinamerikanska länder som röstade mot Kuba, avstod eller uteblev ingår i den så kallade ”Amerikanska Skölden”, en påstådd säkerhetskoalition som Trump hittat på som ursäkt för att tränga ut Kina och Ryssland från det han betraktar som sin bakgård.
Inte heller att hälften av monarkierna vid Persiska viken ändrade sin historiska röst precis när de känner sig som svagast inför Irans motståndskraft och plågas av rädslan att förlora USA:s maffiaskydd, som de blev beroende av under tidigare decennier.
OCH ÄVEN OM WALSH och andra bröstar sig över att ha minskat avståndet i omröstningen och den här gången bara förlorat med 113 röster, är sanningen att den påstådda framgången inte berodde på något lysande argument som övertygade någon ny, eftersom deras offentliga retorik reducerades till nedladdade Instagrambilder, barnsliga anklagelser värdiga en Twitter-troll eller förnekande av att den blockad som de ständigt aviserar nya åtgärder för att skärpa, ”helt enkelt inte existerar”.
Nej, den handfull röster de lyckats kamma hem den här gången för att försöka dölja sitt ännu en gång misslyckade diplomati har skett genom underkastelse, påtryckningar, utpressning och hot.
Och sanningen är att det inte är det minsta förvånande att en brottsling försöker rättfärdiga sina brott genom att bete sig som en sådan.