Förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Irans kärntekniska anläggningar kan utlösa starkare vedergällning och blottlägga Israels hemliga kärntekniska infrastruktur för förkrossande iranska robotangrepp, skriver Arman Shariati, på den iranska tevekanalen Press-TV.
Trump och Netanyahu har metodisk och systematiskt hävdat, till skillnad mot IAEA, att Iran är på väg att skaffa sig kärnvapen, trots att inga som helst bevis finns för denna anklagelse.
Shariati citerar det av hela världen erkända och Sverigebaserade Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI)som i januari 2026 ”förfogade Israel över cirka 90 kärnstridsspetsar, jämte lager av klyvbart material som potentiellt räcker för att producera en betydligt större arsenal. Reaktorn, som byggdes med franskt bistånd och varit i drift sedan tidigt 1960-tal, är en tungvattenanläggning med naturligt uran, historiskt förknippad med produktion av plutonium och tritium. Dess roll inom Israels kärntekniska program har länge varit föremål för öppna källors analyser och internationell granskning” [1].
Nej till icke-spridningsavtalet
Shariati konstaterar också att det israeliska Dimona-komplexet aldrig har placerats och gått under IAEA:s radar och säkerhetsövervakning. Tvärtom har Israel konsekvent vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier.
Ansvaret för ett eventuellt utsläpp, vid en iransk vedergällningsaktion, skulle enligt detta synsätt falla helt på den regim som i hemlighet byggde en vapenanläggning undandraget från all internationell säkerhetsövervakning i öknen.
Det handlar om Bödel och offer, Orsak och Verkan.
Det bör varje ”social kommunikatör”, som vi journalister kallas ha framför näthinnan nu när Trump, fullständigt ansvarslöst tre gånger om dagen gör uttalanden om kommande krig mot det folk och stat som vann 1:a ronden mot mannen i Vita Huset som gick ett förkrossande valnederlag till mötes den 3 januari 2026 efter att ha brutit alla sina vallöften om fred i världen och en blomstrande ekonomi. Jo, för det militärindustriella komplexet har det varit ett rent ”Klondyke” att göra slut på stora militära reserver i ett krig mot Iran som, om det utlöses en tredje gång, kan sluta med en förskräckelse, som såväl CIA som Pentagon varnade Trump för redan innan det första kriget i juni 2025.
En atombomb?
Men, donatorerna från den sionistiska lobbyn i USA är de som fattar det avgörande beslutet, menade den spanske journalisten och historikern Cesar Vidal, bosatt i USA sedan många år. De är i samspel med Netanyahu som ”varje dag ringer Trump och kräver att han ska gå i krig mot Iran [2].
Tucker Carlson å sin sida, säger sig ha anonyma insidekällor som påstår att Trumps sista utväg är att atombomba Pickaxe Mountain. Sist gång fälldes 14 bomber utan större inverkan på anläggningen. En atombomb över denna anläggning öppnar inte bara för en legitimering av användandet av kärnvapen, och de må kalla dem taktiska kärnvapen eller vad de vill, utan för ett tredje världskrig som ingen av planetens stater och folk överlever.
Psykopaten i Vita Huset leker definitivt, inte med elden utan med världens framtid.
Dick Emanuelsson
Hur förnyad amerikansk-israelisk aggression mot Iran kan sätta Israels kärntekniska infrastruktur i skottlinjen
Av Arman Shariati, Press-TV [3]
Under det 12 dagar långa påtvingade kriget i juni förra året slog israeliska flygplan, följda av amerikanska B-2-bombplan, i snabb följd till mot Khondab-reaktorn, anrikningsanläggningen i Natanz, anrikningsanläggningen i Fordow och kärnteknikcentret i Isfahan. Enbart den så kallade ”Operation Midnight Hammer” uppges ha omfattat användning av minst fjorton GBU-57A/B bunkerbrytande bomber och ubåtsavfyrade Tomahawk-robotar mot de tre iranska anläggningarna i centrala Iran.
Under det 40 dagar långa påtvingade krig som inleddes i februari i år attackerades iranska kärntekniska anläggningar ännu en gång, bland annat Khondab-reaktorn nära Arak – i det mest öppet deklarerade och olagliga angreppet mot IAEA-säkerhetsövervakad kärnteknisk infrastruktur i modern historia.
Aldrig tidigare hade de deklarerade, övervakade och fredliga kärntekniska och vetenskapliga anläggningarna i en icke-kärnvapenstat som är part i icke-spridningsavtalet (NPT) attackerats så öppet av kärnvapenbeväpnade rouge-entiteter, medan IAEA-kameror och -sigill installerade på platserna dokumenterade mörkret som sänkte sig över några av världens mest noggrant övervakade anläggningar.
Den islamiska revolutionens ledare, ayatolla Seyyed Ali Khamenei, som hade utfärdat en religiös dom mot kärnvapen, martyriserades i de inledande attackerna i 2026 års krig. Iran avbröt snabbt sitt samarbete med IAEA i juli 2025 och har ännu inte återupptagit det fullt ut, mot bakgrund av fortsatt amerikansk krigshets och FN:s kärnkraftsorgans icke konstruktiva och politiska hållning.
Efter det internationella tystandet inför det oprovocerade och olagliga aggressionskriget mot Iran, och misslyckandet med att tvinga Teheran till kapitulation, diskuterar de amerikanska och israeliska regimerna nu öppet ytterligare attacker mot iranska anläggningar, där namnet ”Pickaxe Mountain” allt oftare nämns som ett potentiellt mål.
Nästa mål, och varför bombning av det inte kommer att spela någon roll
Pickaxe Mountain, även känt som Kuh-e Kolang Gaz Lā, är en hård granitås belägen cirka två kilometer söder om Natanz, i provinsen Isfahan. Iran har tillbringat år med att gräva ut ett omfattande tunnelsystem under åsen, uppskattat att sträcka sig cirka 100 meter under jord – omkring 20 meter djupare än Fordow.
USA:s president Donald Trump har upprepade gånger hotat att bomba platsen. I oktober 2026 hävdade han offentligt att Washington övervakar aktivitet vid Pickaxe Mountain och tre andra platser, och sade till reportrar att han inte utesluter ännu en militär kampanj, kanske ”ännu en liten Epic Fury”.
Irans svar har varit entydigt: varje attack mot Pickaxe Mountain kommer att mötas med ett avgörande och förkrossande svar. Men det finns ett djupare problem med hela premissen för en sådan kampanj, ett som arkitekterna bakom de två tidigare krigen aldrig har behandlat på ett tillfredsställande sätt.
Ett lands kunskap om urananrikning och centrifugproduktion kan inte förstöras genom bombning. Även en lyckad attack mot Pickaxe Mountain – ett högst osäkert scenario med tanke på anläggningens djup och den omgivande graniten – skulle göra föga för att eliminera Irans inhemska och ogenomträngliga kärntekniska kapacitet. De viktigaste komponenterna i den kapaciteten är dess utbildade personal, tekniska dokumentation och industriella know-how, vilka alla har blivit djupt institutionaliserade i hela landet.
Irans dokumenterade kapacitet och tydliga varning
Irans varning vilar inte enbart på retorik utan på det militära facit från de två tidigare krigen. I mars 2026, efter israeliska attacker mot iranskt territorium och kärntekniska anläggningar, slog iranska ballistiska robotar mot områden kring Dimona och Arad i de södra delarna av de ockuperade (palestinska) territorierna. Även om robotarna inte var avsedda att penetrera Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, träffade de strukturer bara några kilometer från reaktorn – en tydlig varning.
I en annan demonstration av sin räckvidd slog iranska robotar till mot Bazan-oljeraffinaderiet i Haifa. 2025 års 12-dagarskrig hade redan visat en liknande förmåga, då ett iranskt robotangrepp orsakade omfattande skador på Haifas raffinaderi och tvingade fram ett driftstopp.
Det som gör denna utveckling militärt betydelsefull är misslyckandet för den omfattande försvarsarkitektur som utformats just för att förhindra sådana vedergällningsattacker. Israels flerlagers luftförsvar, inklusive Arrow-2 och Arrow-3, David’s Sling, USA-levererade THAAD-batterier, Patriotsystem och amerikanska Aegis-utrustade krigsfartyg i Medelhavet, är integrerat med mark- och rymdbaserade system för tidig varning och spårning. Det är utan tvekan den mest sofistikerade och dyraste luftförsvarsarkitektur som någonsin satts in. Ändå lyckades Iran avfyra precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle mot känsliga platser inne i de ockuperade territorierna med ett relativt litet antal projektiler.
Det operativa facit från mars 2026, inklusive raffinaderiangreppet och demonstrationen av roboträckvidd nära Dimona, besvarade en kritisk fråga: Teheran har förmågan att penetrera israeliskt försvar och slå mot strategiskt känsliga platser. Hittills har man avstått från att direkt träffa Dimona-reaktorn själv. Den återhållsamheten bör förstås ses som ett strategiskt val, inte som bevis på oförmåga att nå anläggningen.
Varför Dimona inte är Fordow
Debatten i västerländska huvudstäder om Irans sårbarhet för bunkerbrytande bomber har en till stor del förbisedd motpart: Israels egna strategiska sårbarheter. Iran är ett vidsträckt land, cirka 1,6 miljoner kvadratkilometer stort, med sin fredliga och vetenskapsinriktade kärntekniska infrastruktur utspridd över många platser, inklusive Natanz, Fordow, Isfahan, Arak, Bushehr-kusten och på senare tid Pickaxe Mountain. Dessa anläggningar är åtskilda av hundratals kilometer, vilket gör landets kärntekniska infrastruktur geografiskt utspridd och svårare att slå ut genom en koncentrerad och flerlagrad militär aggression.
De israeliskt ockuperade territorierna är jämförelsevis mindre till ytan och regimens kärntekniska infrastruktur är betydligt mer koncentrerad. Dess huvudsakliga kärntekniska anläggning ligger vid Shimon Peres Negev Nuclear Research Center, cirka 13 kilometer från staden Dimona. Enligt öppna källors analyser och uttalanden från experter bekanta med platsen består komplexet av flera strukturer, så kallade Machon-anläggningar, fördelade över ett område på cirka 36 kvadratkilometer i Negev. Anläggningen omges av omfattande militär infrastruktur, inklusive elektrifierade stängsel, patrullvägar och luftförsvarssystem.
Den strategiska poängen är inte att Iran nödvändigtvis skulle behöva förstöra Dimona-komplexet helt och hållet. Snarare skapar koncentrationen och det inbördes beroendet i Israels kärntekniska infrastruktur sårbarheter av ett annat slag än dem som Iran står inför. Störningar i kritisk stödinfrastruktur, industriell kapacitet och tillhörande anläggningar kan få konsekvenser som sträcker sig långt bortom den omedelbara skadan och potentiellt påverka kontinuiteten i Israels kärntekniska program i åratal.
Reaktorn och dess stödinfrastruktur
Tungvattenreaktorn intar en central plats i utvecklingen av Israels kärntekniska program. Dess drift är beroende av ett bredare nätverk av stödinfrastruktur, industriell kapacitet, underhållssystem och specialiserade anläggningar. Dessa funktioner är sammankopplade, vilket innebär att den övergripande anläggningens motståndskraft inte enbart beror på skyddet av reaktorn i sig utan också på att det vidare komplexet fortsätter att fungera.
Denna åtskillnad är viktig när man jämför Irans och den israeliska regimens strategiska sårbarheter. Kärnteknisk infrastruktur definieras inte enbart av det fysiska skyddet av en reaktor eller anrikningsanläggning. Den omfattar också de industriella, vetenskapliga och logistiska system som upprätthåller ett lands kärntekniska kapacitet över tid.
Upparbetnings- och komponentkomplexet
Detta är hjärtat i det israeliska kärnvapenprogrammet. Upparbetningsanläggningen utvinner plutonium ur Dimonas avfall, jämte produktion av litiumdeuterid- och berylliumkomponenter för kärnvapen. Utbyggnaderna runt omkring är också operativt betydelsefulla.
Litium- och bränslestavsproduktion
Detta är en till stor del ytlig anläggning som producerar rålitium och litiumdeuterid för den föregående anläggningen, samt de naturliga uranbränslestavar som försörjer Dimona-reaktorn. Eftersom så mycket av den ligger ovan jord är den bland de mer exponerade noderna på platsen.
Vattenrening och uranåtervinning
Denna anläggning behandlar avloppsvatten från upparbetningskomplexet och återvinner uran ur det. Förlust av den försämrar indirekt upparbetnings- och komponentkomplexets drift.
Andra anläggningar i Shimon Peres-komplexet omfattar aluminiumbeklädnadsproduktion för bränslestavar, laser- och gascentrifuganrikning, produktion av utarmat uranmetall samt forsknings- och utvecklingsfunktioner. Öppna källors analyser identifierar ytterligare högvärdiga punkter bland dem vars förlust skulle få följder för hela komplexet.
Den inneboende svagheten
Dimona-komplexet är inte bara en reaktor som kan stängas av eller göras irrelevant genom en enda attack. Det är en integrerad kärnteknisk anläggning som omfattar flera funktioner kopplade till lagring av använt bränsle, upparbetning och hantering av kärnämnen. Israels kärntekniska infrastruktur är koncentrerad, inbördes beroende och delvis exponerad ovan jord, medan dess stödsystem uppvisar sårbarheter som skiljer sig från dem hos dess mer tungt skyddade kärnanläggningar.
Denna bredare bild väcker viktiga frågor om motståndskraften i Israels kärntekniska infrastruktur inför Irans dokumenterade robotkapacitet, inklusive dess precisionsstyrda ballistiska robotar med fast bränsle och dess förmåga att penetrera även synnerligen sofistikerade luftförsvarssystem. Dessa sårbarheter undergräver också den eskaleringslogik som satts i rörelse av de två tidigare påtvingade krigen. En rouge-entitet som attackerar ett demokratiskt, suveränt lands kärntekniska anläggningar riskerar att bjuda in vedergällning mot sin egen strategiska infrastruktur. Men en attack mot Dimona som resulterar i ett betydande radiologiskt utsläpp skulle gå långt utöver en konventionell militär handling och potentiellt skapa konsekvenser med vidsträckt räckvidd.
Det är just därför åtskillnaden mellan Irans dokumenterade kapacitet och dess faktiska val är viktig. Under 40-dagarskriget slog iranska robotar mot områden nära Dimona snarare än mot själva kärntekniska anläggningen. De slog också mot ett raffinaderi och ett område utan att direkt attackera reaktorn. Teheran demonstrerade därmed sin räckvidd samtidigt som man avstod från att träffa reaktorn.
Spelet som startades, och vem som kan avsluta det
Händelseförloppet spelar roll. Den militära aggressionen mot Irans säkerhetsövervakade kärntekniska anläggningar inleddes INTE av Teheran. Den började med oprovocerade israeliska och amerikanska attacker mot Natanz, Fordow, Isfahan och Arak 2025 och 2026, åtföljda av upprepade deklarationer från israeliska och amerikanska ledare om att målet var att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen.
Liksom kärnteknisk infrastruktur i vilken annan entitet som helst kan Israels anläggningar inte anses immuna mot militära attacker. Deras geografiska koncentration väcker ytterligare frågor om deras strategiska sårbarhet. Detta är en beskrivning av den strategiska miljö som de två tidigare krigen har bidragit till att skapa.
Om det tredje kriget, som nu diskuteras, fortskrider mot Pickaxe Mountain, kommer Teheran att ha ytterligare skäl att betrakta det prejudikat som angreppen mot dess egen kärntekniska infrastruktur har etablerat som motivering för att utvidga omfattningen av potentiell vedergällning.
Det bör noteras att alla dessa anläggningar ligger i Negev, långt från något större befolkningscentrum och på avstånd från städerna och bosättningarna inne i de ockuperade territorierna, så att enligt denna läsning ingen fara skulle hota människorna, palestinier eller israeliska bosättare.
Å andra sidan har Dimona-komplexet aldrig placerats under IAEA:s säkerhetsövervakning, Israel har vägrat att ansluta sig till icke-spridningsavtalet, och platsens militära karaktär har dolts från internationell inspektion i sex decennier. Ansvaret för ett eventuellt utsläpp skulle enligt detta synsätt falla på den regim som i hemlighet byggde en osäkerhetsövervakad vapenanläggning i öknen.
[1] https://www.sipri.org/visualizations/2026/world-nuclear-forces-january-2026
[2] https://dickema.com/usas-politik-ar-papp-sten-marionetter-i-tjanst-hos-foretag-lobbygrupper-och-externa-intressen/
[3] https://www.presstv.co.uk/Detail/2026/11/01/779657/the-nuclear-glass-house-the-likely-iranian-response-to-further-attacks-on-its-nuclear-facilities