Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4 /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:”Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:””; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-fareast-font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}

Av Dick Emanuelsson

Juan Manuel Santos fyllde i augusti två år på presidentposten. Från att ha haft 80 procent av sympatierna av de 20 procent av de röstberättigade som valde honom i maj 2010, har sympatierna sjunkit till knappt 40 %.

Colombia genomlider en permanent kris. Ekonomin är deformerad och flyter vidare på grund av inkomsterna från narkotikahandeln, den främsta exportvaran för Colombia. Sjukvården är inte är en rättighet och det finns inga mediciner på sjukhusen. Massarbetslösheten har brett ut sig och en majoritet befinner sig i den informella sektorn som betyder undersysselsättning. Hundratals militärer står anklagade för att ha genomfört utomrättsliga avrättningar av tusentals fattiga unga eller bönder som därefter presenteras som ”gerillasoldater stupade i strid”.

Santos ekonomiska politik främjar i första hand de multinationella företagen, den grupp av fyra oligarker som utgör det colombianska monopolkapitalet samt det spekulativa finanskapitalet som inte skapar arbetstillfällen utan i stället deformerar ekonomin. Samma dag som Santos tillträdde som president lovade han efterskänka 30 procent av skatten på företagens vinster till den företagssektor som inte har skapat ett enda arbetstillfälle de senaste 18 åren.

Santos överlämnar Colombias gruvreserver av ädelmetaller till de transnationella bolagen och därmed den nationella suveräniteten. Den största kolgruvan i dagbrott i världen opereras av transnationella Glencore i koncessioner som sträcker över 100 år som ingen kan överklaga.

Det statsfinansiella “hålet” 2009 var 20,7 biljoner pesos, eller 77.469.751.985 kronor eller 4,2 procent av BNP.

Arbetslöshet och fattigdom:

Enligt ANIF, den Nationella Föreningen för Colombias Finansinstitut, är 60 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen “sysselsatta” inom den informella sektorn, det vill säga, de är deltidsarbetslösa och saknar alla sociala och ekonomiska rättigheter så som en socialförsäkring som ger rätt till sjukvård, pension, med mera.

I juli 2008 var den öppna arbetslösheten 12,1 %. I juli 2012 är den 12,6 %.

I juli 2010 var arbetslösheten 12,6 % medan deltidsarbetslösheten var 34,2 %. Enligt staten är en person med bara två timmars arbete per dag sysselsatt. ILO anser att “Colombia intar andra plats i arbetslöshet på kontinenten, bara Jamaica har fler” [1].

År 2011 var 43,8% var de sysselsatta som “egna företagare”, en ökning med 5,2 procent på två år.

Colombia redovisar den största arbetslösheten för ungdomar (24 %) och kvinnor (14,8 %) på kontinenten, enligt ILO:s ‘Panorama Laboral 2010, América Latina y el Caribe’. Bara Jamaica och Dominikanska republiken överträffar siffrorna för kvinnoarbetslösheten.

Fernando Herrera, samordnare och Colombiaansvarig för FN:s Utvecklingsprogram UNDP, sa med anledning av FN:s program för Fattigdom, och Hållbar Utveckling i Colombia att ”en familj där farfar var fattig, pappan är fattig, barnen är fattiga, barnbarnen är fattiga och med all säkerhet kommer också sonsonen vara fattig. Det är ett tema där fattigdomen överförs mellan generationerna som om den vore en evig förbannelse för hela familjen och all avkomma”.

Den reella fattigdomen uppgår till nära 70 procent och situationen har blivit dramatisk [2].

Internflyktingarna på grund av kriget uppgår, enligt Codhes, till 5.445.406 personer. Under 2011, Santos första år som president, ökade antalet med 259.146 personer, eller 70.039 familjer. Alla är fattiga och har små möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Till detta lägger vi 2,3 miljoner colombianer som har drabbats av klimatförändringen med översvämningar och andra naturkatastrofer.

Källa: CambioTotalRevista el 8/07/2012

Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4 /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:”Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:””; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}

Två år med Santos i klassamhället Colombia

Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4

/* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:”Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:””; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:”Times New Roman”; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}

Colombia är det 8:e mest utpräglade klassamhället i världen. Landet genomlider en permanent kris.

· Santos ekonomiska politik främjar i första hand de multinationella företagen, den grupp av fyra oligarker som utgör det colombianska monopolkapitalet samt det spekulativa finanskapitalet som inte skapar arbetstillfällen utan i stället deformerar ekonomin.

· Det statsfinansiella “hålet” 2009 var 20,7 biljoner pesos, eller 77.469.751.985 kronor, 4,2 procent av BNP.

Ekonomin är deformerad och kapsejsar inte på grund av inkomsterna från narkotikahandeln, den främsta “exportvaran” för Colombia.
0,4 procent av colombianerna äger 62 procent av den odlingsbara jorden.
Sjukvården har nästan kollapsat och det finns sällan mediciner på sjukhusen.
Massarbetslösheten har brett ut sig och en majoritet befinner sig i den informella sektorn som betyder stor undersysselsättning.

· Enligt ANIF, den Nationella Föreningen för Colombias Finansinstitut, är 60 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen “sysselsatta” inom den informella sektorn, det vill säga, de är deltidsarbetslösa och saknar alla sociala och ekonomiska rättigheter så som en socialförsäkring som ger rätt till sjukvård, pension, med mera.

· I juli 2010 var deltidsarbetslösheten var 34,2 %. Enligt staten är en person med bara två timmars arbete per dag sysselsatt. ILO anser att “Colombia intar andra plats i arbetslöshet på kontinenten, bara Jamaica har fler” [1].

· I juli 2012 var den öppna arbetslösheten 12,6 %.

· Colombia redovisar den största arbetslösheten för ungdomar (24 %) och kvinnor (14,8 %) på kontinenten, enligt ILO:s ‘Panorama Laboral 2010, América Latina y el Caribe’. Bara Jamaica och Dominikanska republiken överträffar siffrorna för kvinnoarbetslösheten.

· Den reella fattigdomen uppgår till nära 70 procent och situationen har blivit dramatisk [2].

· Internflyktingarna på grund av kriget uppgår, enligt Codhes, till 5.445.406 personer. Under 2011, Santos första år som president, ökade antalet med 259.146 personer, eller 70.039 familjer. Alla är fattiga och har små möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Till detta lägger vi 2,3 miljoner colombianer som har drabbats av klimatförändringen med översvämningar och andra naturkatastrofer.

Dick Emanuelsson

Källa: CambioTotalRevista el 8/07/2012