På Journalistens Dag i Honduras tog överlämnade president Xiomara Castro utmärkelsen ”Roger Vallejo” till Dick Emanuelsson

President Xiomara Castros överlämnar utmärkelsen ”Premio Roger Vallejo – ”Motståndsrörelsens martyrer”, på Journalistens dag i Honduras till den svenske journalisten Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2023-05-23 /

Presidentpalatsets föredragande:

Vi understryker att temat för denna dag överskrider våra gränser, med tanke på den stora betydelse journalister har haft – och har – för den stat som statskuppen innebar och för återupprättandet av vårt lands konstitutionella ordning.

Bland dem finns journalisten Dick Thomas Emanuelsson, vars meritförteckning vi ska läsa upp. Han är en frilansjournalist och kommer i dag att hedras av vår president.

Dick Thomas Emanuelsson föddes den 27 december 1951. Han är svensk reporter och gjorde sitt första reportage i Latinamerika 1977. Här är han på heltid sedan år 2000, med bas i Bogotá 2000–2005 och i Honduras från 2006.

I Sverige arbetade han från 1984 för tidningen Norrskensflamman, grundad 1906 av gruvarbetarna i norra Sverige. Han har medarbetat och varit reporter för flera svenska medier, särskilt inom fackföreningsrörelsen, och för latinamerikanska medier i deras bevakning av hela den latinamerikanska kontinenten.

I Colombia bevakade han politiska och sociala händelser och utsattes för omfattande förföljelse av Alvaro Uribes hemliga politiska polis, DAS-G3, som upplöstes efter att ha avslöjats med att avlyssna och förfölja den colombianska politiska oppositionen. Bland de utsatta fanns sex journalister, fem colombianska och Emanuelsson, som var en av de sex. DAS-G3 dokumenterade honom i en dossier på 476 sidor. Han var målsägare tillsammans med de övriga journalisterna i fyra rättsfall där den colombianska staten var svarande, och DAS-chefen Jorge Noguera dömdes till 34 års fängelse.

I Honduras bevakade han händelserna kring statskuppen den 28 juni 2009. Han utsattes flera gånger för hot och trakasserier under de tolv år av regeringar som Partido Nacional (det historiska högerpartiet) ledde och hot som följde på grund av sin journalistiska bevakning. Han fick skydd via kommissionen av Mekanismen för skydd av journalister.

Journalisten Dick Thomas Emanuelsson tar emot Roger Vallejo-priset ur presidentens hand. Han är svensk och reporter för medier i Sverige och vi sänder honom nu i direktsändning via Kanal 8 (den statliga tevekanalen). Strax ska vi också lyssna till hans egna ord.

Dick Emanuelsson, inom ramen för firandet av Journalisten Dag i Honduras, välkommen hit!

DICK EMANUELSSON:

Först och främst vill jag framföra en mycket Kamratlig och vänskaplig hälsning till det honduranska folkets president, Xiomara Castro, den folkliga presidenten i denna Morazanistiska Republik.

Förra gången vi var här – eller första och enda gången, bortsett från i dag – var den 27 juni 2009. Det var när den diplomatiska kåren och de internationella observatörerna var på plats och vi, i egenskap av internationella observatörer också var på plats. Den kvällen som blev mycket intressant, ur många aspekter.

Det är viktigt att sätta den händelsen i sitt sammanhang i den politiska utveckling som sker just nu, inte bara i Honduras utan också i Colombia – en kampanj av destabilisering. Varför nämner jag det mötet, den 27 juni 2009? Därför att vi visste, eller snarare såg, att USA-delegationen från ambassaden, ledd av dåvarande ambassadör Hugo Llorens (född i Kuba som han lämnade som 12-årig under CIA-operationen ”Peter Pan”, 1960-1962), reste sig efter att ha hälsat president Zelaya och gick. [ÅTTA TIMMAR SENARE GENOMFÖRDES STATSKUPPEN AV MILITÄREN].

Och en intressant detalj att notera: Flygvapnets plan, som förde den kidnappade och avsatte presidenten tidigt på morgonen den 28:e juni, landade precis där USA-generalerna befann sig, det vill säga på den största militärbasen i Centralamerika, Soto Cano (kallad Palmerola), utanför staden Comayagua i Honduras.

DET ÄR DÄRFÖR JAG VILL UNDERSTRYKA ALLVARET idag: vi måste vara mycket uppmärksamma, ladda alla batterier, både regeringen men framför allt medlemsbasen i LIBRE (regeringspartiet Libertad y Refundacion), alla kamrater från Motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Popular, som bildades samma dag som statskuppen ägde rum) som den dagen i tiotusentals hade strömmat till framför presidentpalatset.

För tidigt den morgonen, efter att garifunaledaren Luther Harry Castillo via Telesur hade varnade för att det var en statskupp under uppgång som växte fram, att man måste dra alla konsekvenser av detta faktum och bege sig till presidentpalatset för att försvara den konstitutionella regeringen och förhindra kuppen – ungefär som det venezuelanska folket gjorde den 11-13 april 2002. Men saken är den att det inte gick att repetera den venezuelanska versionen i Honduras 2009 av hur man neutraliserar kuppmakarna. Men för en journalist var det en enorm erfarenhet och lärdom av att vara på plats och se att folket verkligen svarade på Luthers uppmaning mangrant.

Jag är mycket tacksam för priset presidenten har gett mig. Jag ville också dela det med min kollega som alltid står bakom kameran, Miriam, som också står där bak i salen med kameran `rullande´. Hon sviker aldrig, inte bara som kamerakvinna utan också som journalist, som organisatör av kvinnorna i Honduras. Tillsammans med Sara Rosales kan man säga att de var pionjärer i organiseringen och uppbyggnaden av Motståndsfrontens kvinnor. De reste genom hela Honduras och organiserade kvinnor, landsbygdens kvinnor, ursprungsbefolkningens kvinnor, fabriksarbeterskorna och andra. De gjorde ett fantastiskt arbete, och hon förtjänar verkligen också detta pris, som visserligen står i mitt namn men som jag delar med henne.

ERKÄNNANDET AV UTMÄRKELSEN, ja, det är mycket gripande att få det i namnet av en hjälte, en martyr som Roger Vallejo, som sköts av en krypskytt i en av de gigantiska demonstrationerna av Motståndet den 30 juli 2009. Det finns många andra martyrer, bland dem Pedro Magdiel Muñoz Salvador (1986–2009).

Första gången vi intervjuade dagens president var faktiskt en natt utanför staden Danli. Hon befann sig vid en militär vägspärr och de kunde inte ta sig vidare eftersom de också skulle till gränsen. Vi reste runt och bevakade händelserna och den hårda konfrontationen som pågick under hela dagen i den lilla staden Alauca, elva kilometer till gränsen med Nicaragua. Där hade tusentals människor från Motståndsfronten från hela Honduras samlats. Vid militärens vägspärr, där Xiomara Castro hade stoppats (cirka 30 kilometer från Alauca och 45 till den nicaraguanska gränsen) på sin resa för att möta sin man vid La Mano, gränsstationen vid gränsen till Nicaragua, intervjuade vi henne den natten. Där fanns också Carlos H. Reyes (legendarisk fackföreningsledare för arbetarna på Coca Cola, Pepsi Cola och bryggeriarbetarna i Honduras, organiserade i Stibys). Där fanns även parlamentsledamoten Marvin Ponce och några andra kamrater och de satt fast, de kunde inte ta sig vidare (varken till gränsen eller tillbaka till Tegucigalpa). Vi journalister kunde däremot röra oss någorlunda fritt utan att militären hindrade oss eftersom vi var ackrediterade journalister.

VI ÅTERVÄNDE TILL DANLI EFTER INTERVJUN MED XIOMARA, (som tolv år senare skulle bli landets första kvinnliga president). Vi stannade där tills gryningen, då lämnade Danli och körde till Alauca. Väl framme förde kamraterna oss till ett öppet fält bakom tobaksfabriken. Där låg Pedro Magdiels kropp, fruktansvärt tilltygad, med 42 eller 43 knivhugg i ryggen, på bröstet och i magen. Efter en hel natts tortyr, som vi misstänker att han hade genomgått, släckte de livet på denne unge murare med tre macheteshugg i kraniet. Det var mycket smärtsamma upplevelser, men det var ett folk som verkligen var beslutet att föra kampen till det yttersta.

Inför det faktum att militären inte släppte fram dessa tusentals människor, koncentrerade i Alauca, till gränsen, tog de sig i stället upp i bergen och via obevakade passager gick de över till gränsen till Nicaragua, där de togs emot av sina sandinistiska kamrater. Dessa hade byggt upp ett samlingsläger som skulle komma att bli en plats för dessa honduraner i väntan på nya order om vilka kampformer som skulle användas för att störta kuppjuntan. (Gränsstationerna i El Salvador och Guatemala hade blockerats och generalstrejk införts mot all export och import till Honduras, medan de före detta gerillasoldaterna i FMLN, respektive URNG uppgav att ”de stod till förfogande för att bistå sina honduranska bröder och systrar”).

EN ENORM LYCKA FÖR OSS som sociala kommunikatörer inträffade när vi såg hur människors första misstänksamhet mot oss under de dagliga demonstrationerna som Motståndsfronten organiserade efter statskuppen, började släppa. Människorna hade dåliga erfarenheter, framför allt av den honduranska pressen, men också för att en kille med ett utseende som en gringo gjorde intervjuer. Men pö om pö bröt vi också ner den fördomen. Och folket, när de väl hade lärt känna och tagit del av vårt redaktionella material som publicerats i svensk och latinamerikanska medier från statskuppens första dag, kom och kramade oss på gator och torg, skakade hand med oss och hälsade på oss. Det var kanske det vackraste erkännande en journalist som är engagerad i folkets sak kan få.

Det är därför jag är mycket tacksam mot Honduras enkla folk, för de har verkligen tagit emot oss som vilken anhörig som helst av den honduranska familjen. Och det har gjort att, även om jag när jag kom till Honduras första gången i mars 2004, en lördag, bodde på ett hotell på gågatan mitt i centrum som var överfull av stånd och tänkte för mig själv: ”Tack och lov att jag åker till El Salvador i gryningen på tisdag morgon”.

För i Honduras skulle jag bara göra några reportage om pesticiderna som under 1970- och 80-talet förgiftade arbetarna på bananplantagerna. Jag fick möjlighet att intervjua advokat Enrique Flores (senare inrikesminister i Manuel Zelayas regering som tvingades i exil under tolv år i Nicaragua efter statskuppen 2009), eftersom han hade varit advokat för bananarbetarna som drabbades av pesticiden Nemagón (under 1970- och 80-talet). Och i dag gör jag reflektionen om att, ”Ja, du, sådana turer som livet kan ta, eller hur?”

Nu har åren gått och jag har blivit kvar här och arbetat som latinamerikareporter i nästan 20 år. Tack och en omfamning till er alla.