AV DICK EMANUELSSON *
`Kolarn´ Henriksson växte upp i barnfattighusen i Norrbotten och formade grunden till ett livslångt, passionerat engagemang för arbetarklassens villkor och rättigheter i Malmfälten. Men han var inget undantag. Nästan de flesta av den autentiska Flammans anställda journalister eller medarbetare kom från arbetarklassen, få hade examen från någon universitetsfakultet i journalistik. Att göra arbetsplatsreportage var som att återvända i livet, till skillnad från de akademiskt utbildade journalisterna med kanske en annan social klass som bakgrund. Och beskrivningarna var aldrig överdrivna, de satt i ryggmärgen.
NU LÄSER JAG I GÅRDAGENS Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning att ”Jonas Ekblom blir ansvarig för Flammans ekonomibevakning” [1].
Han har ”de senaste fem åren jobbat på Bloomberg, bland annat som biträdande nyhetschef på det europeiska börsteamet. Tidigare har han varit ekonomireporter på Svenska Dagbladet och reporter för Reuters i Washington och Bryssel. På Flamman blir han ansvarig för att bygga upp tidningens ekonomibevakning”, skriver Journalisten.
”Jag kände att Flamman är rätt ställe att höja blicken över kvartalsrapporterna, och förklara varför Sverige ser ut som det gör”, säger Ekblom i intervjun i Flamman, där alstrets chefredaktör, Leonidas Aretakis med en bild dokumenterar förstärkningen på veckotidningen. Denne är för övrigt krönikör på kulturredaktionen på Bonnierimperiets flaggskepp, Dagens Nyheter [¡SIC!].
OM ”FLAMMAN ÄR RÄTT STÄLLE” för tidningens prenumererande aktiespekulanter, om hur Ekbloms tips och kvartalsrapporter ska öka klirret, låter jag vara osagt.
Men för denne skrivare, som arbetade 34 år på tidningen, är Journalistens referat lite av ett surrealistiskt pliktskyldigt inlägg. Kan en chefredaktör för en tidning, där åtminstone namnet är en förpliktelse till dess 120-åriga historia, dra ned mediet i en grav genom att anställa en journalist från Wall Street-organet Blomberg, som har arbetat på högerns Svenska Dagbladet, inte som en opolitisk sportreporter eller köksavsmakare, utan som ekonomisk reporter?
Jag tvivlar inte det minsta på hans journalistiska kapacitet, borgerskapets medier anställer inte vilka journalistiska blåbär som helst. Men det som en gång var de norrbottniska gruvarbetarnas verktyg i den två månader långa strejken 1969-1970, anställer i dag inte bara en presschef från Bukowski, där hon gör gemensam sak med den sionistiska folkmordslobbyn och ondgör sig över den svenska palestinasolidariteten, utan dessutom nu tar in en kille som naturligtvis också har en politisk-ideologisk syn på kapitalismens spekulationsekonomi. De som påstår att vi journalister är ”neutrala och opolitiska”, hycklar.
Min fråga blir då: Vad vill Leonidas Aretakis med sin `Flamma´?
FÖR MIG VAR NORRSKENSFLAMMANS Karl Staf en politisk journalistisk förebild. Ungkommunisten som tog sig till Spanien och stred i tre år i den Internationella Brigaden mot general Francos fascistiska horder. Vid hemkomsten reste han över sundet och anslöt sig till den danska motståndsrörelsen, greps av tyskarna som satte honom på ett tyskt tukthus som befriades 1945 av USA-trupperna. Därefter skickades han som reporter till Moskva och därefter till Kina efter revolutionen 1949. Som om detta inte var nog, bosatte han sig på Kuba efter den revolutionen, reste över hela Latinamerika och rapporterade till Norrskensflamman dagligen. Och den 19 juli 1979, landade han på Managuas internationella flygplats till och med INNAN Daniel Ortega och den sandinistiska revolutionsledningen hade anlänt från Nicaraguas andra stad, ”Revolutionens huvudstad”, Leon.
`Kolarn´ Henriksson var också den genuina pedagogiska berättaren. Han var den ende reporter som tilläts att delta i strejkkommitténs möten. Varför? För gruvarbetarna litade inte ett smack på övriga mediers ”specialutsända”, som bevakade den unika strejken som fördes till seger. Gruvarbetarna visste att de kunde lita på Flamman, i alla väder.
FÖR TIDNINGEN VAR ETT FÖRSVAR och verktyg i kampen för drägligare arbetsvillkor i gruvorna, hamnarna, varven, i skogen och övriga arbetsplatser. De övriga satte ofta en kniv i ryggen på arbetarna när det socialdemokratiska ledargarnityret, såväl bland partiets som LO:s ledning försökte splittra arbetarna.
Därför, när insamlingslistorna till Flammans ekonomiska insamling ”Tusen Fasta Viljor” gick runt kaffebordet på fackmöten eller partimöten, satte gruvarbetarna, kvinnorna och andra sin namnteckning och en sedel i gemet på pappret. Några dagar senare stod namnet tryckt på en eller två av sidorna i tidningen. Så överlevde tidningen, inte på att investera på börsen efter att ha läst ”kvartalsrapporten”.
NÄR JAG PÅ NÄTET sökte efter just detaljen om Kolarns uppväxt i de så kallade `barnfattighusen´ i Norrbotten, kunde AI ge en skildring av `Kolarn´ som förmodligen den dåvarande kolugne chefredaktören Alf Lövenborg hade instämt i till 100 procent. Och jag lägger in denna kommentar nedan från `AI-kollegan´ som en illustration på den i dag avgrundsliknande skillnaden på gårdagens Flamman och dagens.
Trist att denna den svenska arbetarklassens konsekventa dagstidning, som överlevde mordbrand och ekonomisk krigföring, har begravts av DN-krönikören och hans tidningsstyrelse [2].
*Anställd 1984-2017
[1] https://www.journalisten.se/nytt-om-folk/jonas-ekblom/
TIDNINGSSTYRELSE
Ordförande: Mats Johan Einarsson (f 1960).
Ledamöter: Personuppgift Skyddad (f 1971), Magnus Bjerg Sturm (f 2001), Gabrielle Evelina Nikki Erikstedt (f 2000), Elin Birgitta Grelsson (f 1983), Ann Kersti Ighe (f 1968), Ingela Marlene Karlén (f 1979), Karl Rasmus Natanael Landström (f 1985), Rasmus Petter Linusson (f 1994).
[2] https://www.allabolag.se/befattningshavare/tidningsföreningen-norrskensflamman-upa/stockholm/förlagsbyråer/3NT4SRFI5YEI7
AI om Kolarn:
”KOLARN” HENRIKSSON (Elow Henriksson) var redaktör på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman och en av de mest framträdande röster som skildrade den stora gruvstrejken i Malmfälten 1969–1970. Hans texter och rapportering kom att spela en central roll för hur gruvarbetarnas kamp uppfattades, både i Norrbotten och i resten av landet. [1, 2, 3]
Genom sin berömda och detaljerade strejkdagbok, ”57 dagar som skakade hela etablissemanget”, gav han en röst åt de nära 5 000 gruvarbetare vid LKAB som gick ut i den historiska, vilda strejken. [1, 2]
Kolarn Henrikssons syn på gruvstrejken
Kolarn Henriksson rapporterade inifrån rörelsen och skildrade strejken som en nödvändig och oundviklig explosion mot LKAB:s ledning och det rådande fackliga etablissemanget. [1]
- Kampen för människovärdet: Henriksson lyfte ständigt fram att strejken handlade om långt mer än bara pengar. Han betonade arbetarnas krav på att få bort ”herre-hund-mentaliteten”, tidshetsen (genom det avskydda UMS-systemet) och den människofientliga personalpolitiken. [1, 2]
- Kritik mot facktopparna: Han var djupt kritisk mot ledningen för Svenska Gruvindustriarbetareförbundet och LO (med Arne Geijer i spetsen). I sina texter beskrev han hur fackföreningstopparna och ”förbundspamparna” försökte förhandla över huvudet på arbetarna och tvinga dem tillbaka till gruvorna. [1, 2]
- Kvinnornas betydelse: Henriksson var en av få journalister som tidigt och konsekvent lyfte fram gruvarbetarhustrurnas och döttrarnas avgörande roll i konflikten. Han beskrev hur deras organisering, plakatdemonstrationer och moraliska stöd var fundamentalt för att hålla strejkfronten enad i den bitande vinterkylan. [1, 2]
Gruvarbetarnas relation till ”Kolarn” och Norrskensflamman
För de strejkande gruvarbetarna blev Kolarn Henriksson och Norrskensflamman en viktig motvikt till den etablerade Stockholms- och socialdemokratiska pressen (såsom Aftonbladet), som arbetarna ofta upplevde som lögnaktig eller fientligt inställd till den vilda strejken. [1]
När gruvarbetarna formulerade sina krav – bland annat om att LKAB skulle lämna Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och att förhandlingarna skulle ske öppet i Kiruna istället för i Stockholm – fann de en direkt bundsförvant i Henrikssons rapportering. Hans dagbok dokumenterar hur stormötena i Kiruna och Malmberget bar fram en stark enhetskänsla: ”En för alla och alla för en”. [1]
Strejkens slut och eftermäle
När 27-mannadelegationen den 3 februari 1970 slutligen röstade för att rekommendera en återgång till arbetet, citerade Henriksson strejkledningens ord: ”Kampen är ingalunda slut. Det är bara det, att den nu ändrat karaktär. Nu förs den kring förhandlingsbordet.” [1]
Tack vare Kolarn Henrikssons och andras dokumentation (såsom dokumentärfilmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad) har gruvarbetarnas perspektiv bevarats och fortsätter att betraktas som en av de absolut viktigaste vattendelarna i svensk modern fackförenings- och arbetsmarknadshistoria. [1, 2]