Krönikören Johannes Klenell vill se en kvinna på presidentposten, Clinton eller Antonia Ax:son Johnsson, spelar ingen vilken social klass hon representerar. Är det på den nivån den svenska vänstern debatterar maktfrågor?
Antonia X:son Johnsson, Sjöstedt och amerikanska halmhattar
”Ty kapitalet känner inga gränser.
Jag vet om tjugo år man pekar dit.
Då skall jag ta geväret och min ränsel,
då skall jag ut igen och dö för
dess profit”.
(Totta Näslund i ”Aldrig mera krig”, från Tältprojektet, 1977)
Några subjektiva
reflektioner av Dick Emanuelsson
”Att tala om klass och
fördelningspolitik är viktigt. Samtidigt ställer jag mig bakom varje person som
säger `Det är 2016 nu, jag vill se en kvinna som president innan jag dör´.” (JohannesKlenell i Flamman, 21 april 2016).
Tja varför inte. Är hon fortfarande vid liv, Antonia
X:son Johnsson, så borde hon väl vara ett lika starkt kort i Sverige som Clintonskan
i USA. Johnsson har en jävligt bred social bas, åtminstone inom borgerskapet,
och på Östermalm, så klart.
”Dumma svennar”, tycks Bernie Sanders säga.
Rycker Sjöstedt upp sig inför v-kongressen så kanske han
kan bli en önskad svensk variant av Bernie Sanders inför nästa val [Flammanledare
14 april 2016]. Denne amerikanske variant på sossar har tydligen en bländande
effekt på breda grupper inom den svenska vänstern, bland dem en nära ledarskribent,
som var lyrisk i sin skröna när Obama vann valet och talade om ”CHANGE”.Och
folk trodde på det. Vad världen fick var folkmordskrig och interventioner som
har lett världen till randen av ett sista kärnvapenkrig.
Yngve Holmberg, vår egen svenske ”Kennedy”!
Dessa amerikanska personligheters utstrålning i Sverige
leder mig osökt till valkampanjen i början av 1960-talet i Göteborg då stadens
folkpartister gick ut med käcka halmhattar och försökte imitera USA:s
demokrater ledda av Kennedy. Denne inspirerade i sin tur svenska högerpartiets
dåvarande partiledare Yngve Holmberg som lanserades som en svensk variant av
Kennedy, med sin speciella lugg.
Det var tider då USA samtidigt intervenerade Kuba 1961,
Dominikanska Republiken 1965 och Vietnam på samma 60-tal som kallades för det ”glada
och sorgefria decenniet”.
Organisationen “We
Are Change” (inte att förväxlas med Obama) har gått igenom alla de konflikter
där USA har deltagit i sedan andra världskriget. Resultatet är att USA:s
utrikespolitik har haft ihjäl mellan 20-30 miljoner människor. I de krig där
USA deltagit direkt, som i Korea, Vietnam och Irak uppgår antalet offer till
10-15 miljoner personer.
Och det landets
utrikesdepartement tar sig friheten att varje år framställa en folder där de
pekar ut “syndabockar i mänskliga rättigheter i världen”.
Men Sverige och diverse
samhällsgrupper och partier bländas av glansen från Stjärnbanerets och dess personligheter
och glömmer krigets fasor, som Totta Näslund sammanfattade kriget och dess
orsaker i ”Aldrig mera krig”, framförd
på det ”nyleninistiska 1970-talet”, som Antonia X:son Johnsson,
DN-ledarskribenter, Yngve Holmberg och borgerskapets politiska språkrör
förfasades över.
Sociala klasser och klasskamp är begrepp som blir allt
mer ”amerikaniserade” och därmed deformerade.
Samma ekonomiska
krafter då som nu, planerar för kriget som de tror ska lösa de ekonomiska
problemen såväl i USA som i EU.
Svensk
arbetarklass visade 1905 den svenska militarismen, ledd av kung Gustav V, att
det är möjligt att förhindra kriget. Då, när kungen hotade att invadera Norge,
som hade sagt upp den påtvingade Unionen med Sverige, varnade den svenska
organiserade arbetarrörelsen med generalstrejk om kungen skulle våga sig på
liknande äventyr.
Orden;
”Ty kapitalet
känner inga gränser
Jag vet om tjugo
år man pekar dit
då skall jag ta
geväret och min ränsel
då skall jag ut
igen och dö för dess profit”,
. . . som skrevs av Peter Wahlqvist och i
Tältprojektet sjöngs av Totta Näslund i ”Aldrig mera krig”, visar med
all sin tydlighet hur det sammanflätade finans- och industrikapitalet, då som
nu, söker lösa de inneboende kapitalistiska motsättningarna och den nuvarande
överproduktionskrisen med ett nytt krig.
Vi ser hur situationen förvärras och
försämras i Mellan Östern och i Ukraina, där Vita huset och Bryssel tillsätter
kuppjuntor likt dem i Latinamerika på 1970-talet.
I sammanfattning: Bildt hade fel och Assad
rätt.
Den svenska utrikespolitiken överlämnar den
nationella suveräniteten till State Departement, överlämnar svenskt territorium
till Nato som i Norrland övar inför det kommande kriget.
Bildt är Pentagons språkrör i norra Europa
och dessa litterära fosterlandsförrädare har fört Sverige fram till dörren för
medlemskap i krigsalliansen Nato. Vi kommer få ta den första stöten, eller
kärnvapenbomberna när kriget är ett faktum.
Ett enormt ansvar faller på samma sociala
klass som förhindrade att Kungen gick i krig mot vårt broderfolk i Norge 1905.
Men det gäller att mobilisera!
