1983–2025, från kamp för Norden som en kärnvapenfri zon till ett uppmarschområde för USA/Nato

Norrskensflamman den 17 oktober 1987. Fredsrörelsen markerade att USA:s kärnvapenbestyckade krigsfartyg inte var välkomna. TRYCK FÖR STORT FORMAT

1983–2025, från kamp för Norden som en kärnvapenfri zon till ett uppmarschområde för USA/Nato

Av Dick Emanuelsson

Det var utplaceringen av euromissiler i hela Västeuropa och 5000 av Natos kryssningsmissiler på Nordsjön riktade mot nordkalottens östra del, som fick 2,5 miljoner människor i Norden år 1983 att kräva ett ”Norden som en kärnvapenfri zon”

STOCKHOLM / 2025-10-16 / För 38 år sedan [1], den 17 oktober 1987 löd rubriken i versaler på Norrskensflammans (den autentiska) 1:a sida: ”FÖRSVINN, här är ni inte välkomna”!”

Det var USA-jagaren USS Hayler som fick beskedet från Sveriges samlade fredsrörelse om att i Sverige var den inte välkommen eftersom den, eller USA vägrade uppge om jagaren anlände med kärnvapen. ”Inga kärnvapen i vår hamn”, var rubriken inne i artikeltexten. På kajen intervjuade jag Agneta Åberg, legendarisk freds- och kvinnokämpe från Kvinnor för fred och flera andra.

Bakgrunden var att 1983 hade fler än 2,5 miljoner svenskar, danskar, norrmän och finländare satt si­na namn under kravet om ett Nor­den utan kärnvapen. Idén hade an­hängare inom skilda partier och i regeringskretsar. Allt fler ansåg att det fanns reella förutsättningar för att göra Norden till en kärnvapenfri zon och att detta kunde ske relativt snabbt, rapporterade Vladimir Zagvozkin från den sovjetiska nyhetsbyrån APN.

Finlands president Uhro Kekkonen och Sveriges statsminister Tage Erlander (s) 1967 i en eka som vi förmodar är på Harpsund. Men det kalla krigets språkrör rasar över alla initiativ till fredlig samlevnad mellan folken med olika politiska och ekonomiska system. Kekkonen begrep bättre och byggde upp Finland till ett utvecklat avancerat industrisamhälle, mycket tack vare de korrrekta relationerna mellan de bägge länderna. Men i dag kan SvD-krönikören Gayer känna sig nöjd. Men är Finland säkrare efter NATO-medlemskapet, med en stor Natobas under svenskt [¡SIC!] befäl vid gränsen mot Ryssland i norr?

Kekkonens förslag

Den hade för­anletts av svenska medier hade publicerat utdrag ur en i Stockholm utarbetad rap­port om en nordisk kärn­vapenfri zon samt av det då ny­ligen hållna mötet i Helsing­fors mellan statsministrarna i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island.

Det var faktiskt inga svenska fredsrörelser som hade fört frågan på tal, utan president Uhro Kekkonen som första gången 20 år tidigare, alltså 1963 då han lanserade idén. Då existerade sans och förnuft, ingen, inte minst det finska folket som levt under den tyska arméns stövelklack och stred tillsammans mot Sovjetunionen och Leningrads 900 dagar långa belägring ville krig.

”Allt fler inser det obestridliga faktum att inrättandet av en sådan zon skulle vara ett steg i rätt rikt­ning, särskilt i dagens läge”, menade APN-reportern och tillade att ”allt fler anser att det finns reella förutsättningar för att göra Norden till en kärnvapenfri zon och att detta kan ske relativt snabbt”.

DN:s kampanj för Natomedlemskap

H.Tingsten

Motståndarna till en nordisk kärnvapenfri zon menade att ”Norden är redan fritt från kärnvapen, och därför är det onö­digt att ingå något avtal i denna frå­ga.”

Ett annat och mer sofistikerat argument var att det säkerhets­politiska läget i Norden präglades av lugnt och stabilitet.

Det var då, då Finland och Sverige inte var NATO-medlemmar och principen om neutralitet och alliansfrihet var en grundbult i svensk freds- och utrikespolitik. Men redan på 1950-talet hade Herbert Tingsten, dåtidens främsta pitiyankie, en liberal ideolog och chefredaktör på Dagens Nyheter kampanjat för såväl ett Natomedlemskap som en svensk atombomb. Stockholmsapellen bidrog till att sätta stopp för Washingtons mediakampanj i Sverige.

5000 kryssningsmissiler riktade mot Murmansk

Men hur såg det ut i Västeuropa 1987?

USA hade redan 1974 lanserat neutronbomben, en ”ren” atombomb som bara dödade människor men bevarade byggnader, men aktualiserades med president Ronald Reagan (1981–1989). Han föreslog i början av 1980-talet också ”Stjärnornas krig” och USA pressade Natos västeuropeiska medlemsstater att tillåta utplacering av medeldistansrobotar, de så kallade euromissilerna riktade mot Sovjetunionen. Moskva besvarade naturligtvis upptrappningen och Västeuropas miljoner invånare kände bokstavlig rädsla.

I mitt referat från Stadsgårdskajen citerade jag Jan Wogel från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som talade vid demonstrationen på kajen. Han sade bland annat:

”USS Hayler är utrustad för att kunna ha kärnvapen. Hur kan en sådan båt få ankra här i Stockholm? Det är otroligt att det här besöket ska ha ett fredsbevarande syfte. (…) USA har en mer offensiv marin strategi och kommer att bygga upp en flottstyrka i Nordsjön med 5000 kryssningsmissiler som skall slå till mot Murmansk, som är en sårbar (sovjetisk) flottbas. Nya Zeeland har sagt nej. Det är den bästa politiken till nedrustning. Sveriges regering har visat undfallenhet som är oansvarig och farlig”.

Zagvozkin menade att den upprustningspolitik USA och vissa av dess närmaste NATO-allierade då bedrev ökade krigsfaran, inte bara i värl­dens ”brännpunkter”, utan också i Norden. Objektivt sett var Nordens folkrättsligt ogaranterade kärnvapenfria status då reellt hotad. Detta hängde ”främst ihop med att Norden intar en sär­skild plats i USA:s och NATO:s militära planer. Vad som primärt uppmärksammas är regionens strategiska läge — närheten till de socialistiska ländernas gränser. Därför försöker USA ständigt öka sin militära närvaro här, skapa ett basområde för luft-, sjö- och land­stridskrafter”.

Precis som rädslan för ett ukrainskt Natomedlemskap i dag, 2025.

Från Försvarsmakten.

Vänsterpartiets politiska ökenvandring

Idag gör USA inte bara kortvariga ”artighetsvisiter”, nu patrullerar både USA-marinen som Natomedlemmarnas marina styrkor minst en gång varje år då de genomför avancerade och allt mer provocerande manövrar vid gränsen mot Rysslands enda utfartshamn, i Sankt Petersburg, eller den strategiska Kalingradregionen.

Att militariseringen av Östersjön och Norden dessutom nu får stöd av det parti som historiskt sett starkast hade motsatt sig Natos/USA:s intrång i Östersjön och Norden, dåvarande skp/vpk och nu (v), är minst sagt obegripligt. Partiets tidigare ledamot i Försvarsberedningen och nu representant i riksdagens Försvarsutskott, Hanna Gunnarsson brukar också lyckönska NATO-marinens manöver när de inleds i Östersjön.

Vi verkade för ”Östersjön som ett Fredens Hav”. I dag finns det åtta riksdagspartier som vill militarisera Östersjön.

Nordkalotten måste erövras

Den förre brittiske generalen Farrer Hawkley, före detta befälhavare för de förenade NATO-styrkorna i Nordeuropa, sa då att ett krig i Eu­ropa skulle förloras om det inte vanns på nordflanken.

”Och i Pentagons och NATO:s farliga planer på den­na flank har Norge och Danmark en särskild roll. Det är ingen över­drift att säga att båda länderna är späckade med militära anläggnin­gar. I Norge och Danmark finns flygfält klara för kärnvapenbäran­de NATO-flygplan. Kärnvapenbä­rande amerikanska ubåtar går in i norska hamnar. På dansk mark finns avfyrningsplatser för kärn­vapenmissiler. På de militära kar­torna har man redan ritat ut de ba­nor genom nordiska länders luft­rum som de nya amerikanska ”euromissilerna” tänks följa — enligt planerna skall de börja placeras ut redan i december”, skrev APN-reportern Zagvozkin.

Året 1987 avslöjades också ett hemligt pentagonprojekt som handlade om att i en ”krissitua­tion” skulle amerikanska marinsoldater med kärnvapen sändas till Norge. Den norska regeringen har tillkännagett att nio nya statio­ner inom NATO:s radionaviga­tionssystem skulle byggas på norskt territorium, förutom de två som re­dan finns. Enligt Dagbladet var det främst USA:s atomubåtar som be­hövde eller behöver dessa stationer.

Moskva: Inkludera också Östersjön

Här har vi bakgrunden till att USA ända från början frenetiskt motsatte sig ett kärnvapen­fritt Norden. En kärnvapenfri zon skulle ju utesluta att de nordiska länderna drogs in i kärnvapen­strategin och bli ett viktigt steg på vägen till att stärka alla europeiska folks säkerhet.

”Varje kärnvapenfri zon är en vä­sentlig komplettering till ickespridnings-fördraget. Att förhindra att kärnvapnen sprids över världen är lika viktigt som att begränsa de to­tala kärnvapenförråden. Särskilt aktuellt är detta för det redan kärnvapenspäckade Europa”, skrev Zagvozkin.

Om USA var mot idén om en kärnvapenfri zon, var Moskva helt för och försäkrade att zonen måste ges garantier för att dess sta­tus skulle komma att respekteras. Sovjetunionen gick så långt att den ville diskutera med de berörda parterna frågan om att ge Östersjöns vat­tenområde kärnvapenfri status.

”Nu kommer det hela an på de nordiska länderna själva. Kommer statsmännen och politikerna i de nordiska länderna, främst då Norge och Danmark, att arbeta mer aktivt för att praktiskt förverkliga idén om en kärnvapenfri zon i Norden”? var Vladimir Zagvozkin sista ord formulerad som en fråga.

Norrskensflamman var en dagstidning och oerhört viktig i kampen för freden och för att avslöja krigsaktivisternas manipulationer, i och utanför Sverige.

I dag, 38 år senare har vi svaret. ”Washingtons Man på DN”, Herbert Tingsten fick till slut igenom ett Natomedlemskap och atombomber finns det säkert ett överflöd av på de 17 USA-baserna som nu stoltserar på det tidigare neutrala och alliansfria Sveriges territorium.

Försvarsmakten å sin sida har öppnat Sverige och dörrarna på vid gavel för Nato som har förlagt sitt kommunikationscentrum i Enköping, 76,2 kilometer från landets huvudstad. Därifrån ska NATOS/USA:s missiler koordineras i sin närmaste bana mot Moskva, Sankt Petersburg och andra ryska städer.

lördag 17 oktober 1987

[1]”Inga kärnvapen i vår hamn”: USS Hayler är inte välkommen

Från Försvarsmakten