- Närvarade vid installationen av `Uppskäraren´, den nye presidenten i Colombia som lovar att ”slita inälvorna ur vänstern” och ska kopiera Netanyahus ”järnhand” från Gaza
AV DICK EMANUELSSON
STOCKHOLM / 2026-08-11 / Den 26 mars 2025 träffade Sveriges utrikesminister sin israeliska motsvarighet som skulle kunna ha sagt, att IDF dagen till `ära´ hade passerat 50 000-strecket av massakrerade palestinier i Gaza. Den 7 augusti 2026 ärade Stenergard med sin närvaro installationen av Colombias nye president.
På hans meritlista kan han stoltsera med att han som advokat har försvarat Salvatore Mancuso, ledare för Colombias paramilitära dödsskvadroner (AUC) som enligt egna uppgifter mördade tiotusentals civila och personligen var ansvarig för morden på 500 civila som 1999-2004 brändes i ugnar [1] och askan kastades i floden.
I den franska nyhetskanalen France 24 berättar Fabian Becerra hur han under 20 års tid har försökt få klarhet i hur hans 12-åriga dotter en dag gick till skolan för att aldrig mer komma tillbaka. Förra året bekände en paramilitär att de hade gripit henne i länet Norte de Santander i byn Juan Frio, tio minuter från hennes hem som ”en liten söt tjej”, och blev ett av offren som brändes i en av ugnarna. Enligt myndigheterna existerar det dessutom en massgrav med 200 kroppar som inte brändes i ugnarna.
Varför brändes dess offer i ugnar?
Mancuso uppger att armébefälen uppmanade AUC, att i stället för att kasta sina offer i floden, måste de göra sig av med sina offer mer effektivt. ”Det ser inte bra ut med alla dessa lik i floderna”, hade en general sagt, vilket är en makaber men konkret bild av den statliga terrorismen, hur dessa dödsskvadroner var arméns förlängda arm som utförde ”det smutsiga kriget”.
Och i likhet med de tyska fascisternas Auschwitz och andra utrotningsläger, blev ugnarna i djungeln det effektiva verktyget. Och denne och andra kallblodiga psykopatiska mördare försvarades med frenesi av Colombias nye president, Abelardo de la Espriella.
På dennes meritlista kan vi tillägga en rad andra paramilitära chefer, men framför allt kokakartellernas `Capos´, gods- och landägare och de företagare med förbindelser i den colombianska paramilitära maffian som fördrev fem miljoner bönder från sina marker, mördade fackföreningsledare och framstående ledare inom vänstern eller journalister som vågade beskriva verkligheten så som den var och är.
Beundran för krigsförbrytaren `Satanyahu´
När Stenergard reste till Tel Aviv och skakade hand med Israels utrikesminister Gideon Saar, skrev denne på sitt X-konto:
”Dialogen mellan Israel och Sverige och relationen mellan våra länder blir bättre och bättre. Jag berömde Sverige för det viktiga beslutet att stoppa bidrag till UNRWA. Vi kommer att fortsätta stärka vänskapen mellan våra länder”.
Det fickHåkan Svenneling, Vänsterpartiets utrikespolitiska språkrör i riksdagen att reagera med orden; ”Det är inte värdigt Sverige att ha en utrikesminister som reser till Israel under ett pågående folkmord”.
Espriella å sin sida försäkrade nyligen, efter att han hade gratulerat Netanyahu till folkmordet i Gaza, att han kommer att agera med samma ”järnhand i Colombia. Efter presidentinstallationen upprättade Espriella de diplomatiska förbindelserna som den avgående president Gustavo Petro hade pausat som en reaktion över det ockupationsmaktens folkmord i Gaza och beslutade, att inte bara att flytta ambassaden i Tel Aviv till det ockuperade Jerusalem utan även att erkänna Israels överhöghet över de syriska ockuperade Golanhöjderna [2].
En ensam europeiska
Frågan är då varför Stenergard, klart medveten hon är om ”kalibern” på ”El Tigre” reste och deltog i presidentinstallationen i fredags när hon visste att hon skulle vara helt ensam representant av europeiska regeringar, bara den spanske kungen, som ALDRIG missar en dylik högtid med cocktails och dylikt i världen, deltog?
Dessutom är det rent patetiskt, som den chilensk-ukrainske journalisten Oleg Yasinsky, (RT) beskrev ceremonin:
”Den högtidliga ceremonin för överlämnandet av presidentensbandet hade få internationella gäster. De var dessutom tvungna att titta på talet på en teveapparat i ett separat rum, eftersom Abelardo de la Espriella föredrog att tillägna sitt budskap till nationen endast till militären med endast 18 civila som vittnen. De 201 kongressledamöterna, som reste från Bogotá till Cali för befälsbytet lämnades kvar och tittade på teveapparaten tillsammans med de utländska gästerna”.
Farsen fick mig osökt att minnas när rättegången 1988 mot Christer Pettersson skulle genomföras och vi reportrar satt ihoptryckta i ett sidorum med en teveapparat, eftersom rättegångssalen var full av vakter, advokater, åklagare och andra inbjudna.
Wallenbergs Gripenaffär i fara?
Det svenska intresset av presidentinstallationen tror jag, och det är en personlig tanke, har sin bakgrund i oron över att den nye pro-Trump-presidenten i Colombia kommer att riva upp affären om 17 Gripenplan till Colombia.
Stenergards landning i staden Cali i Colombia föregicks av ett besök i Brasilien där hon på sin Facebooksida lyriskt skriver; ”Kaffe och Gripen E – något av det bästa Brasilien har”, för i landet har SAAB-gruppen, det vill säga ägaren Wallenberg en sammansättningsfabrik. Och denna i det militärindustriella komplexet aktiespekulerande utrikesminister ser mycket lycklig ut på fotot, med Wallenbergs Gripen i bakgrunden.
Och inför resan till Colombia publicerade Stenergards pressekreterare Cornelia Norman följande:
”I samband med besöket kommer utrikesministern att ha bilaterala möten med motparter i regeringen. Besöket bekräftar den starka bilaterala relationen mellan Sverige och Colombia” inför resan.
Därför är det naturligtvis ingen tillfällighet att Stenergard hade träffar med den nye öppet nyliberala vicepresidenten José Manuel Restrepo, finansminister Miguel Gomez, handelsminister Mauricio Gomez Amin samt utrikesminister Omar Bula Escobar, dessa träffar förstärker legitimiteten av Espriella på en presidentpost som han, enligt den avgående presidenten och en grupp av experter och ingenjörer aldrig skulle ha fått.
”The Connection Tel Aviv”
Valfusket var och är flagrant, och det rör sig totalt om närmare åtta av cirka 25 miljoner röster som manipulerats av ett valsystem med band som går till Tel Aviv, enligt den förre presidenten Gustavo Petro. På så sätt berövades vänsterns Ivan Cepeda valsegern för mer än tre miljoner röster tillerkändes Espriella, som naturligtvis hade Trumps hela uppbackning.
Att just ”The Connection” till Israel står i centrum i dagens Latinamerika, är ingen nyhet längre. Samma valfusk ägde rum i november 2025 i Honduras, och innan dess i Argentina. Nu stundar ett val i Brasilien om två månader där farhågorna är stora om att även här kommer ockupationsmaktens ingenjörer att ”aktiveras”.
”Slita inälvorna ur vänstern”
I stället för att skaka hand med regimrepresentanter som försvarade de psykopatiska statsterroristiska krafter som använde ugnar för att radera bort de tekniska bevisen på ett annat folkmord, borde den svenska utrikesministern åtminstone ha besökt platsen där Fabian Becerra med ljus och lykta under 20 år sökte sin dotter som slutade i en ugn i Norte de Santander.
Espriellas föregångare på presidentposten, de paramilitära dödsskvadronernas politiske mentor Alvaro Uribe, anklagas för att ha beordrat armén att genomföra de så kallade ”Falsos Positivos”, utomrättsliga avrättningar som innebar att armén sköt sammanlagt 6402 civila colombianer, som, i krigsrapporterna utpekades som ”gerillamedlemmar dödade i strid med armén”!
Men han ses nästan som en ”ängel” vid sidan av Espriella.
Denne å sin sida, har försäkrat att han kommer att upphöra med alla former av fredsprocesser, bygga mega-fängelser och göra allt för att ”slita inälvorna ur vänstern”.
Vem vet, om 20 år kanske vi får rapporter om att ugnar har påträffats någonstans i Colombia ”där hundratals bönder, journalister, fackledare och vänsterns framstående medlemmar brändes efter att de avrättats”.
Går historien igen?
Ovanstående är bara ett fragment av Colombias historia där oppositionen har förts till slaktbänken när den haft fräckheten att kräva sociala och ekonomiska reformer.
Glöm inte att den colombianska gerillan föddes först efter mordet på den folkkäre liberale ledaren Eliecer Gaitan 1948. Det öppnade dörrarna för ”den Stora Våldsvågen” under 1950-talet som skördade 350 000 människoliv, i våldet mellan liberaler och konservativa.
Men allvaret inleddes 1964 då det lilla bondekooperativet i byn Marquetalia i länet Tolima bombades och 16,000 infanterisoldater attackerade 48 bönder som anklagades för att ha bildat en ”kommunistisk självständig republik” uppe i bergen. Armén lydde order från Pentagons generaler som hade utarbetat ”Plan Lasso”, i tron att döda bönder, är att döda försök till uppror.
FARC bildas
I stället blev det uppkomsten till Latinamerikas äldsta gerillarörelse, FARC-EP, som aldrig besegrades av armén och som i november 2016, alltså för tio år sedan undertecknade fredsavtalet med president Juan Manual Santos och överlämnade sina vapen.
Men fredsavtalet uppfylldes och tillämpades inte förrän president Gustavo Petro tillträdde. Men då hade redan 500 av de cirka 15 000 gerillasoldater som undertecknat fredsavtalet och inlemmats i det civila colombianska samhället, mördats. Många, för att rädda sina liv från den statliga och paramilitära terrorn, återvände till bergen och djungeln.
Går historien igen?
Mycket talar för det, i synnerhet efter att ”El Tigre” har intagit presidentposten och lovat att ”slita inälvorna” ur alla som representerar ”vänstern”.
Den överlevande gerillan gjorde sig till tals i 16 olika län via olika väpnade aktioner samma dag som Stenergard tittade på teveapparaten när Abelardo Espriella svor presidenteden framför militären på den 3:e armébataljonen i staden Cali.
Det kunde ha börjat bättre.
[1] France 24 https://youtu.be/tkPbEjJ2EWU?si=5EfyBB3dJPRH7uhc
[2] https://www.swissinfo.ch/spa/israel-agradece-a-colombia-el-reconocimiento-de-su-soberanía-sobre-los-altos-del-golán/91875624
`Uppskäraren´ Abelardos mirakulösa fosterland
Av Oleg Yasinsky, RT
Den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez sa: ”Ingen tror mig när jag säger att jag inte har hittat på någonting. Jag är bara en enkel skrivare”. Han hade helt rätt.
För att beskriva verkligheten i ett land som Colombia räckte all hans magiska realism inte till. Colombias nye president, Abelardo de la Espriella, verkar dela ett namn med en av sina litterära karaktärer, men tyvärr är han inte hämtad ur någon roman. Men hans politiska projekt, det ”Mirakulösa Fosterlandet”, låter precis så García Márquez-aktigt.
DEN 7 AUGUSTI, DAGEN FÖR hans presidentinstallation, presenterade den colombianska tv-kanalen Canal 1 de la Espriella som ”advokat, sångare, ’influencer’, romblandare och sprit- och klädförsäljare”. Jag tyckte det var roande, väldigt i linje med dessa tider då ordet ”populism” verkar otillräckligt och föråldrat.
Det är möjligt att denna kanal snart kommer att upphöra att existera, tillsammans med alla ”dåliga journalister”, som den nya presidenten kallar dem som kritiserar honom eller inte håller med honom. Han lovar att lämna dem alla arbetslösa och bara anställa sina ”goda journalister”, lojala och lydiga.
Abelardo de la Espriella är inte en produkt som Milei, han är inte en reinkarnation av pinochetismen som (Jose Antonio) Kast (den nye presidenten i Chile, son till en tysk nazist och SS-soldat), och han är inte arvtagare till sin kriminelle fars demagogi, som Keiko Fujimori. För att bättre förstå logiken bakom extremhögerns återkomst till makten i Colombia är det viktigt att komma ihåg att detta lands ”exemplariska demokrati” på 1980- och 90-talen lämnade fler mördade och `försvunna´ än alla diktaturer på kontinenten tillsammans.
Den colombianska ekonomin (det vill säga landets ägares rikedom) växte i takt med massakrerna på dess bönder och transporterna av kokain till knarkkungarna i USA.
Vår tids värld kastar av sig sina masker och talar till oss med symbolernas språk. Colombia är inget undantag. Presidentinstallationen av denna administration besöktes av ett minimalt antal statschefer och var mer av en parad av den kontinentala högern: presidenterna i Argentina, Chile, Costa Rica, Dominikanska republiken, Ecuador, Honduras, Paraguay och Panama, utöver Spaniens kung [samt Sveriges utrikesminister, Maria Malmer Stenergard (m), som är chef för Sveriges ambassad i Havanna som sticker dolken i Kubas kamp för överlevnad och i ett uttalande endast kommer att stödja Kuba om landet förvandlas till en `kapitalistisk demokrati, i klartext välkomnar USA:s blockad, strypsnara och invasion av Kuba, översättarens anm.´].
PRESIDENTENS ÄMBETSED BRÖT mot traditionella protokoll och ägde INTE rum på platser som Plaza Bolívar och kongressbyggnaden i Bogotá. För första gången hölls den i en aula på ett privat universitet, universitetet i Santiago de Cali (landets tredje stad), och presidentens installationstal hölls på excercisfältet på Pichincha-bataljonen, också i Cali.
Budskapet var kristallklart: länet Valle del Cauca, i årtionden ett av de territorier som drabbats hårdast av inbördeskriget, var där hans krigshetsande tal mötte det starkaste motståndet och följaktligen ett av de län där han förlorade valet och vänsterkandidaten Iván Cepedas Historiska Pakt segrade stort. Att tillträda sitt ämbete där, att svära en ed inför de väpnade styrkorna snarare än kongressen, bekräftar hans föredragna och nästan enda argument: att politisk auktoritet underkastar sig militär auktoritet. Detta första tal som president var det längsta i landets historia, och under sina 77 minuter lyckades han säga absolut ingenting. För att du ska få en uppfattning och föreställning så var det som ett tal av Trump, fast lite värre.
DEN HÖGTIDLIGA CEREMONIN för överlämnandet av presidentensbandet hade få internationella gäster, som dessutom var tvungna att titta på talet inför de väpnade styrkorna på en teveapparat i ett separat rum, eftersom Abelardo de la Espriella föredrog att tillägna sitt budskap till nationen endast till militären, privat, med endast 18 civila som vittnen. De 201 kongressledamöterna som reste från Bogotá till Cali för befälsbytet lämnades kvar och tittade på teveapparaten tillsammans med de utländska gästerna.
För att bryta med landets långa republikanska tradition brydde sig De la Espriella, för att ta över presidentposten, inte ens om att gå in i republikens kongress eller erkänna maktdelningen. Ingen annan högerorienterad president i Latinamerika hade gjort något liknande.
Till och med Najib Bukele från El Salvador, även om han ibland åtföljdes av militär och polis, gick in i sitt lands Nationalförsamling. Och åter till ämnet fotboll, Gianni Infantino, FIFA-presidenten, var en av Abelardos gäster. Det är samma Infantino som blev känd under förra VM för att ha följt Trumps order att skjuta upp den ettåriga avstängningen av den USA-anfallaren Folarin Balogun så att han kunde spela i USA:s kommande match. De la Espriella behöver väl visa sitt fotbollsgalna land att han är vän med FIFA-presidenten, att det finns hopp om att vinna nästa VM, eftersom han nu är en del av den privilegierade politiska eliten som påverkar sport och alla andra aspekter av mänskligt liv.
ABELARDO de la ESPRIELLA informerade nationen om att han inte kommer att arbeta från presidentpalatset, Casa de Nariño (i huvudstaden Bogota); han har till och med föreslagit att reformera konstitutionen för att göra (sin hemstad) Barranquilla till alternativ huvudstad och styra från den karibiska kusten. Om detta budskap behöver tydas verkar det som att för honom är regera är inte det samma som arbete. Med så många rådgivare och anställda kan han underteckna dekreten och besluten från någon av hans yachter eller privata jetplan.
Han kommer säkert att säga att han kan styra landet via TikTok eller Instagram, eller, är det inte det makt är till för? Han kommer att insistera på att han inte är politiker, att han inte är intresserad av politik, eftersom det bara är en fråga för kommunister och gerillakämpar.
Och okunniga människor älskar det, eftersom det är en legitimering av presidentmakten som gör att de inte behöver tänka för mycket… Och många gillar att dessa statliga evenemang numera liknar glamorösa privata fester, som en Oscarsceremoni i Hollywood.
Således kräver transnationell makt att massorna omskolas med stöd av sociala medier och narkotikakultur, att resterna av staten bryts ned, eftersom allt som styrs av staten är så fult, korrumperat och ont, medan allt som är privat är så vackert, beundransvärt och välmående, vilket leder till slutsatsen att staten inte längre behövs och bör ersättas av ett globalt megaföretag, eller till och med ett digitalt globalt megaföretag.
Abelardo de la Espriella beundrade, från ung ålder, narkotikahandlare och mördare, såsom den ökände paramilitära ledaren Salvatore Mancuso. Han har till och med försökt imitera den italienska maffiastilen: intelligent, bildad och elegant. Dock utan större framgång, eftersom hans fysiska egenskaper får den `tunne´ Abelardo att se ut som en karikatyr jämfört med Salvatore Mancuso, en kultiverad italienare från överklassen.
Mancuso dömdes för extremt allvarliga brott som begicks som befälhavare för Colombias paramilitära dödsskvadroner, AUC [utpekade av åklagarämbetet för att vara ansvarig för morden på 150,000 civila colombianer, övers. anm.], inklusive mord och massakrer på civila, `försvinnanden´, fördrivning och berövande av (miljoner hektar) mark från bönder och ursprungsbefolkningar, sexuellt våld och narkotikahandel.
Under Alvaro Uribes regering (2002-2010) utlämnades han till USA. Mancusos betydelse ligger i det faktum att han, som en av AUC:s högsta befälhavare, var en viktig länk mellan de paramilitära grupperna och de colombianska säkerhetsstyrkorna. Den unge advokaten Abelardo de la Espriella blev först känd genom att bli Mancusos försvarsadvokat, samt genom att företräda andra paramilitära ledare och narkotika-capos.
EN ANNAN VIKTIG DETALJ är Abelardo de la Espriellas nära relation med Carlos Alonso Lucio, en av de mest gåtfulla figurerna i colombiansk politik, som blev ledare för hans valkampanj. Som ung var Lucio medlem i gerillagruppen M-19. Efter demobiliseringen gick han in i politiken och ledamot av representanthuset och senare senator. Han blev därefter rådgivare till AUC, vilket innebar att han gick från att arbeta med en gerillagrupp med vänsterkaraktär till en extremhögerorienterad paramilitär organisation. Han stötte dock på allvarliga juridiska problem: han dömdes för bedrägeri, flydde landet och avtjänade bara några månader i fängelse. Han var också inblandad i narkotikahandel och korruptionsfall. Enligt hans officiella version genomgick han en religiös omvändelse under sin tid i fängelse och blev därefter en konservativ evangelisk predikant. Han gifte sig med Viviane Morales, en tidigare senator och tidigare justitieminister i Colombia, som var hans långvariga beskyddare. Utan att själv delta i politiken blev han så småningom ledare för sin vän Abelardos framgångsrika valkampanj, men till skillnad från Abelardo de la Espriella slog han igenom på den latinamerikanska scenen kanske vid dess värsta tänkbara tidpunkt.
EN OKUNNIG OCH AMBITIÖS man som under sin valkampanj mer än en gång lovade att ”utplåna kommunisterna” (och de som vet något om colombiansk historia vet att detta inte är någon metafor), drömmer om att leda sitt land tillbaka in i ett inbördeskrig där alla är mot alla, som den främsta garantin för hans nya affärer och hans nuvarande makt.
Konsekvenserna av den katastrof som Abelardo ”Uppskärarens” presidentskap representerar är mycket förutsägbara, och att övervinna dem kommer att kosta colombianerna många tårar och mer blod.
Även om han formellt är känd som president för extremhögern, bekänner han sig i verkligheten inte till någon politisk ideologi och är kapabel att ändra sin ståndpunkt varje dag: ibland kallar han sig libertarian och ateist, och några timmar senare gråter han framför altaren och svär sin kärlek till Kristus.
Från och med nu har Trump en ny, lojal allierad för att implementera Monroedoktrinen över hela kontinenten; hos hans partners inom narkotikahandeln har de nu en betrodd försvarare och beskyddare; och för bönderna, ursprungsbefolkningen och hela befolkningen är han en obeveklig fiende som inte kommer att sky något.
Om det finns någonstans i Latinamerika en komplett ’business-plan’ för att skapa ett helvete mitt bland paradisiska tropiska landskap, glad musik, vackra kvinnor och doften av kaffe, är Colombia utan tvekan den perfekta platsen att göra det.
Översättning och redigering: Dick Emanuelsson