AV DICK EMANUELSSON
STOCKHOLM / 2026-06-26 / Få gånger har jag blivit berörd som när det igår damp ner ett tjockt kuvert i brevlådan. Misstänksam som jag är mot diverse hot, öppnade jag kuvertet försiktigt. I det låg en inplastad t-skjorta och ett mindre vitt kuvert som jag öppnade. I brevet stod det:
”Dear Mr. Dick Thomas Emanuelsson,
Hej och tack för att du tar dig tid att läsa detta.
Vi är en grupp mödrar till martyrerna från Minab.
Vi skriver till dig med hjärtan fyllda av både sorg och hopp. Minnet av de 168 barn som miste sina liv vid Shajareh Tayyebeh-skolan är ett sår som för alltid kommer att finnas kvar i våra hjärtan. De var barn med drömmar, barn som ville studera, leka, bygga sin framtid och bidra till ett bättre Iran. Kriget tog den möjligheten ifrån dem.
För att hedra deras minne och ge en röst åt de barn som fortfarande finns kvar, har vi tagit fram en tröja, inspirerad av Irans fotbollslandslag. För oss är landslaget mer än bara fotboll – det är en symbol för styrka, sammanhållning och hopp. Precis som spelarna bär ansvaret att representera sitt land med stolthet, trots utmaningar och svårigheter, fortsätter våra barn att hålla fast vid hoppet trots sorg och förluster.
Idag ber vi dig att hjälpa oss att sprida deras berättelse. Genom att dela en bild av tröjan och budskapet bakom den kan du bidra till att hålla minnet av dessa 168 barn levande och samtidigt uppmärksamma krigets mänskliga konsekvenser.
En enda story, ett inlägg eller ett meddelande från dig kan hjälpa denna röst att nå tusentals människor. Bakom varje siffra finns ett barn, en dröm och en framtid som förtjänade en chans.
Av hela vårt hjärta tackar vi dig för att du har tagit dig tid att läsa vårt budskap och för allt stöd du kan ge.
Med respekt och tacksamhet. Mödrarna till Minabs martyrer”
SKREV MÖDRARNA OCH DET MINSTA jag kan göra är att ge uppmärksamhet åt det flagranta krigsbrott folkmordsduon Trump & Netanyahu begick och begår mot den iranska nationen och dess folk, i synnerhet de minsta små som, i likhet med det sönderbombade och demolerade Gaza, inte kan förstå barbariets innersta väsen som denna duo och det politiska och ekonomiska system innebär de representerar.
Som reporter i över 40 år ackumulerar man en viss erfarenhet. För mig var det en självklarhet att ge en mångfasetterad bild av händelserna och kriget mot den iranska statsbildningen. Den totala ensidigheten och uppslutningen hos medierna för kriget, bland annat från SvT:s av iranska föräldrar födda Gilda Hamidi-Nia var så uppenbar redan i januari när Mossad och Trump ÖPPET uppgav att de skulle hjälpa Mossads lokala agenter att störta regeringen i Teheran. Efter den 28 februari släppte alla hämningar hos den israelvänliga pressen.
Och när den nämnda folkmordsduon inledde det barbariska bombkriget den 28 februari 2026 mot den persiska nationen och det första målet blev just denna låg- och mellanstadieskola i Minab, gjorde jag, från den 3 mars, tre artiklar som specifikt handlade om massakern som jag rubricerade; “Från Gaza till Minab (Iran), 160 små oskyldiga flickor, kallblodigt mördade” [1].
Att släcka och tysta journalister
Att vara reporter och ge en allsidig bild har sina konsekvenser. Jan Guillou och Peter Bratt fick ett års fängelse för att ha avslöjat IB, den hemliga politiska polisen som upprättades av militären och S-toppen. Under mina fem år som ackrediterad reporter i Colombia (2000-2005) hade jag den hemliga politiska polisen i hälarna som noterade allt jag gjorde, skrev, pratade med på telefon eller via e-post. Det resulterade i en dossier på närmare 500 A4-dokument och mordhot under nattetid under hela 2005. De ansvariga greps fyra år senare och Colombias högsta säpochef, Jorge Noguera dömdes till 33 års fängelse för att ha spionerat på fem colombianska och en svensk reporter [2] och för att överlämnat ett stort antal namn över oppositionen till de paramilitära dödsskvadronerna som gjorde det `Smutsiga Kriget´ för militären och den sittande presidenten, Alvaro Uribe.
En vacker belöning
Att försvara ett folk mot en imperialistisk och sionistisk angripare har också sina konsekvenser. För min del är hatkommentarerna efter en publicering ungefär de samma som när man skakar av sig vattendropparna efter morgonduschen.
Men belöningen, att få ett brev från mödrarna till de 168 barnen som fick livet förintat av mänsklighetens fiende, berör mig djupt och bekräftar att var och en av oss, i synnerhet seriösa journalister kan göra en insats för att dessa och andra offer i kriget för alltid ska ha ett kapitel inskrivet i mänsklighetens historiebok.
Stockholm, 2026-06-24
DICK EMANUELSSON
VIDEO:
Times of India har gjort följande video om hur det iranska VM-laget hyllar och minns de 168 barnen från massakern i Minab.
Noter:
[1] 3 mars 2026: “Från Gaza till Minab (Iran), 160 små oskyldiga flickor, kallblodigt mördade”
[2] DAS-TERROR